Anhörigvården – vägen till en ny fattigvård?

Under de senaste 30 åren har en tyst revolution ägt rum inom äldreomsorgen. Fram till början av 1980-talet ökade antalet äldre, som fick omsorg genom hemtjänst eller äldreboende (både service- och institutionsboende). Därefter har antalet äldre, som får äldreomsorg i kommunal regi, långsamt minskat år från år. Istället har anhöriga fått träda till – framför allt döttrarna, som därmed får försaka en stor del av sin egen framtid. Äldreomsorgen börjar farligt anträda vägen mot en fattigvård för dem, som inte har råd.

Med den kommunala hemtjänstens framväxt på 1950-talet skapades en offentlig hjälp för alla grupper av äldre. Hemtjänsten bröt äldreomsorgens fattigvårdsprägel och blev snabbt populär i alla samhällsklasser.

Hemtjänstens tillkomst innebar en valfrihetsrevolution, både för de gamla som behövde hjälp och för deras anhöriga. För första gången i historien kunde äldre i alla samhällsskikt bo kvar hemma utan att vara helt beroende av barnen – i praktiken de medelålders döttrarna – som i sin tur fick möjlighet att förvärvsarbeta även om de hade gamla föräldrar med stora hjälpbehov.

Nu har utvecklingen vänt. Hemtjänsten når fortfarande äldre i alla sociala skikt, men sedan ett par decennier har andelen äldre som får del av äldreomsorgen minskat påtagligt. Hjälpen har koncentrerats till de allra skröpligaste och allt fler äldre som behöver hjälp i sin vardag står helt utan offentlig hjälp.

Sedan 1980 har antalet pensionärer, som är 80 år eller äldre ökat med 240 000 personer samtidigt som under samma tid 100 000 färre fått omsorg. Det kan också uttryckas så att 1980 fick cirka 62 procent av alla pensionärer 80 år och äldre någon form av omsorg i kommunal regi, vilket nu har minskat år 2008 till 37 procent.

Denna utveckling är inte enbart ett resultat av förbättrad hälsa bland de äldre eller att lagstiftningen eller nationella mål har ändrats. Istället är det kommunala besparingskrav och striktare riktlinjer för äldreomsorgen, som ligger bakom.

Vem har då fått fylla ut för otillräckliga offentliga resurser till äldreomsorgen? Här har de anhöriga fått träda in och det är med besked. Anhörigvårdarna står idag för den största delen av äldreomsorgen i Sverige– upp till 70 procent av all äldreomsorg! De inte bara kompletterar utan även ersätter den offentliga omsorgen idag.

Det är i första hand bland de äldre med mindre resurser, där anhörigvårdarna får träda till. De mer bemedlade äldre köper mer privat hjälp. Det är främst döttrarna, som får offra sig för att vårda sina gamla föräldrar. Samtidigt är det viktigt att i detta sammanhang poängtera att all forskning och alla undersökningar visar på att en majoritet av de äldre i Sverige inte vill vara beroende av barnens omsorg. De flesta vill mycket hellre ta emot hjälp från hemtjänsten än att få hjälp av barnen eller andra släktingar – framför allt när det gäller omfattande eller intima omsorgsuppgifter.

Följderna av den stora anhörigvården börjar nu bli kännbara. Anhörigomsorgen uppmärksammas mer och mer men ännu är kunskapen om anhörigomsorgen fortfarande begränsad. Sinnebilden av en anhörigvårdare är fortfarande en äldre hustru, som vårdar sin (ännu) äldre man i hemmet.

Denna syn på anhörigstödet präglar fortfarande det stöd, som finns för anhörigvårdare. Vad anhörigvården betyder för arbete och försörjning för de allt fler döttrar, som tvingas ta hand om sina gamla föräldrar, börjar långsamt klarna.

Professor Marta Szebehely har tillsammans med Petra Ulmanen, doktorand vid Stockholms universitet och tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, nyligen lämnat en rapport till Socialdepartementet ”Att ge omsorg till gamla föräldrar och andra anhöriga: påverkar det relationen till arbetsmarknaden?”. I denna rapport redovisar författarna med torra siffror hur äldreomsorgen hotar att gå tillbaka till fattigvård.

Pressen att vårda sina gamla föräldrar ökar bland döttrarna till lågutbildade äldre. Allt fler unga kvinnor får gå ner i arbetstid eller rent av lämna sitt arbete för att ta hand om gamla eller sjuka anhöriga. Där den offentliga omsorgen drar sig tillbaka, träder återigen en klasskiktning fram. Välbärgade medelålders kvinnor kan med det nya skatteavdraget för hushållsnära tjänster köpa billig hushållshjälp till sina föräldrar. Det kan inte arbetarklassens döttrar. Det nya avdragen för hushållsnäratjänster gynnar jämställdheten bara för de rika.

Förutom skatteavdraget för hushållsnära hushållstjänster satsar regeringen 300 miljoner kronor i stimulansbidrag för att få fler kommuner att införa så kallat kundval.

Det innebär att den äldre som kommunen bedömer behöver hemtjänst får välja mellan kommunen och privata firmor som utförare. Den som väljer en privat utförare kan dessutom köpa olika former av tilläggstjänster av samma företag. Genom skatteavdraget halveras kostnaden. Dessa beslut ger starka skäl för medelklassen att välja bort kommunens hemtjänst.

För den som har små hjälpbehov blir det både billigare och smidigare att vända sig direkt till privata firmor och använda sig av skatteavdraget, i stället för att vända sig till kommunen. För den som har stora hjälpbehov blir det förmånligare att välja en privat utförare för den offentligt finansierade hjälpen och komplettera med tilläggstjänster som man betalar för själv och drar av på skatten.

Kombinationen av kundval och skatterabatt för hushållstjänster öppnar för en skiktad äldreomsorg: ett system med fler eller bättre tjänster för den som har råd och ett avskalat basutbud för alla andra. Detta riskerar att underminera den offentliga äldreomsorgen och på sikt hela det generella välfärdssystemet.

För varför skulle medelklassen vilja vara med och betala för gemensamma välfärdstjänster som de inte använder själva? När medelklassen väljer bort den offentliga äldreomsorgen riskerar den dessutom att framstå som, och på sikt även bli, ett sämre alternativ.
Risken är stor att vi går tillbaka till det tvådelade omsorgssystem som fanns vid 1900-talets början, ett för de fattiga och ett annat för de rika.

SKPF vill stå upp för en offentlig äldreomsorg med valfrihet och kvalitet, som skapar en jämställd omsorg, oberoende av kön och sociala villkor. Därför säger SKPF nej till en utveckling med privata inslag, där plånbokens tjocklek får en allt större roll. SKPF arbetar för en äldreomsorg, som inte hotar samhällssolidariteten i välfärden. SKPF vill minska de anhörigas tvång att ta hand om sina äldre och vill bygga ut äldreomsorgen än att riva ner den. Anhöriga ska få fritt kunna välja sin framtid och inte behöva slita ut sig som vårdare till priset av en sämre situation på arbetsmarknaden med låga inkomster och pensioner, sämre sociala förhållanden och i slutändan sämre hälsa.