Hur mycket är en pensionär värd?

En absurd fråga kan många tycka. Men vänd på frågan. Hur mycket är vi beredda på att betala för att rädda någon till livet – eller mer allmänt uttryckt – hur stor är vår vilja att betala för att minska riskerna för att en människa förolyckas? Detta kallas för värdet av ett statistiskt liv. Det handlar inte om det fysiska värdet av en människa – det värdet är oändligt – det handlar om vår betalningsvilja att investera i ökad säkerhet för att minska dödsolyckor.

Värdet av ett statistiskt liv är intressant för det visar hur mycket resurser vi är villiga att spendera för att öka säkerheten för människor. Längst i dessa tankebanor har Vägverket kommit. De har funnit att värdet på ett statistiskt liv kan uppskattas till c:a 22 miljoner kr. Detta värde sätter alltså gränsen för Vägverkets trafiksäkerhetsarbete.

Inom trafikområdet finns en nollvision, vilket tillsammans med värdet av ett statistiskt liv anger ramarna för trafiksäkerhetsarbetet. Det innebär också att samhället är beredd på och accepterar de stora kostnader, som läggs ner på trafiksäkerhet varje år – kostnader som ger effekt, då antalet döda i trafiken minskar, trots ökad trafik.

Inom äldreområdet finns inte ett spår av dessa tankar. Detta framkom tydligt i den utmärkta upplagan av TV-programmet Uppdrag Granskning, som sändes den 28 oktober och handlade om dödsbränder i äldreboenden.

Dödsbränder i äldreboenden är en dold men hemsk dödsorsak. Varje år dör mellan 5 till 10 och skadas mellan 40 till 70 pensionärer till följd av i snitt 400 bränder i äldreboenden. Ytterligare 85 till 90 äldre omkommer varje år i bostadsbränder. För de inblandade, personal och boenden, är det fasansfulla händelser, som ofta fastnar i minnena för livet.

TV-programmet Uppdrag Granskning visade med eftertryck att brandsäkerhet i äldreboenden oftast är en ren ekonomisk fråga. I de såväl kommunala som privata äldreboenden, där vi med förtröstan har lämnat över våra äldre, förväntar vi oss allmänt att det kommunala ansvaret ser till att det finns en betryggande och effektiv brandsäkerhet för de äldre. Istället beror brandsäkerheten oftast på kommunens ekonomi för tillfället och enskilda kommunmedborgares engagemang.

Några närmare regler och bestämmelser för brandsäkerheten på äldreboenden finns inte. Allmänna regler om brandsäkerhet i vårdboenden finns men inte mer än att de tar fasta på vårdboendens byggkonstruktion och hur reservutgångarna är utformade.

Det är alltså upp till kommunen att utforma brandsäkerheten i de äldreboenden, som ligger under kommunens ansvar. Inom samma kommun finns det också experterna på området, den kommunala räddningstjänsten. Dessa experter tillsammans med nationella experter har under en lång tid förordat ett utmärkt system, som skulle rädda många liv. Det handlar om att installera sprinklers i taken i äldreboenden.

Sprinklers dödar många små bränder innan de utvecklas till stora dödsbränder. Sprinklers fördröjer oftast brandförloppet, så att det ger mer tid att rädda de gamla. Sprinklers skapar längre tid för räddningstjänsten att komma till brandplatsen och effektivare kunna släcka bränder.

Sprinklers är också en ren förtjänst ekonomiskt. Vid bränder, där sprinklers har kunnat släcka bränder eller förminska och fördröja brandförloppet har stora värden räddats, som annars skulle ha gått upp i rök. Varje installation av sprinklers skulle kunna löna sig på sikt.

Detta låter som en självklarhet. Det borde vara obligatoriskt för kommunerna att se till att sprinklers installeras i våra äldreboenden. Det borde inte vara en ekonomisk fråga, särskilt som sprinkler på lång sikt t.o.m. kan vara lönande.

Lunds universitet har gjort en uppskattning vad det skulle kosta att installera ett fullgott sprinklerskydd i alla äldreboenden med avdrag för kostnader för bränder. Det skulle kosta ungefär 5 miljoner kr per räddad pensionär. Detta kan jämföras med värdet av ett statistiskt liv på cirka 22 miljoner kr.

Det är här den obehagliga frågan om vad pensionärer är värda kommer upp. I avsaknad av en självklar nollvision om dödsolyckor bland äldre och i avsaknad av väl genomtänkta värden på investeringar i säkerhet för de äldre finns ingen annan fråga än vad kommunen är beredd att lägga ut på säkerhet för pensionärer.

Det kan ibland kännas som om det finns ett krasst nyttotänkande i dessa frågor. Att satsa resurser på säkrare trafik får kosta mer, då det kan förhindra dödsolyckor av friska starka medborgare mitt i sina aktiva arbetsliv. Att däremot ge de gamla pensionärerna en ökad säkerhet – även under kommunens ansvar – får inte kosta för mycket på kommunens budget.

Detta är nu inte enbart en fråga om brandsäkerhet. Det finns andra än mer allvarligare dödsorsaker. T.ex. dör varje år ungefär 1 200 åldringar av skador de ådragit sig vid fall av olika slag – oftast hemma i bostaden. Det är i ljuset av dessa i många fall onödiga olycksfall, som SKPF vill ha en nollvision av olyckor, som lätt kunde ha undvikits, där äldre dör eller skadas svårt. Det ska vara en nollvision, som driver fram ett naturligt säkerhetsarbete för de äldre, som räddar alla liv från onödiga plågsamma olyckor.

En nollvision får inte stanna i en allmän välvillig syn på arbetet för de äldres säkerhet i stort i samhället. För att följa upp och initiera ett kontinuerligt säkerhetsarbete vill SKPF åter igen ta upp frågan om att inrätta ett nationellt råd för de äldres säkerhet. Förutom representanter för olika myndigheter, som t.ex. Statens folkhälsoinstitut, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, bör givetvis även representanter för pensionärsorganisationerna ingå i rådet.

Sam Sandberg
Förbundsordförande