Kommentar till Socialstyrelsens lägesrapport 2008 Vård och omsorg om äldre

Hälsoutvecklingen bland de äldre har det senaste decenniet visat en sammansatt bild,. Detta bekräftas än en gång av Socialstyrelsens årliga lägesrapport över vården och omsorgen om de äldre som nyligen publicerades.

Det finns anledning att vara kritisk mot inslag i vården och omsorgen av de äldre. Socialstyrelsens lägesrapport visar dock, när man för första gången kunnat tillfråga de äldre vad de tycker om den vård och omsorg de får, ”att det vare sig är en vård och omsorg i kris eller en vård och omsorg där alla är nöjda.”

Det är positivt att andel utbildad personal ökar och att det genom olika undersökningar skapas större kunskap om vad äldre behöver i form av vård och omsorg. Fortfarande är det dock svårt att mäta kvaliteten i äldreomsorgen. Personalens högre kompetensnivå och stimulansbidragen till kommunernas äldreomsorg visar inga entydiga kvalitetsförbättringar. Socialstyrelsens nystartade arbete med öppna jämförelser är dock ett viktigt instrument för ökad kunskap om äldreomsorgens kvalitet.

Denna lägesrapport speglar verksamheten fram till början av den rådande finanskrisen. Det är nu viktigt att politikerna reagerar på verkningarna av finanskrisen och inser behovet av kraftigt ökade resurser till kommunens verksamheter på äldreområdet. Många kommuner är på väg utför i en ytterst besvärlig ekonomisk situation, varför det är bråttom med statliga stödinsatser om inte äldreomsorgen ska bli nästa krisbransch.

Den medicinska paradoxen är att fler äldre får behandling för sin sjukdom. Detta innebär att de lever längre med sin sjukdom. Vi får allt fler ”sjuka överlevare”. Andelen äldre, som har minst tre långvariga sjukdomar ökar. Samtidigt förbättras de äldres förmåga att klara vardagliga sysslor som t.ex. att städa, handla och laga mat. Detta tillsammans med förbättrad samhällsmiljö och den tekniska utvecklingen förbättrar förutsättningarna för de äldre att kunna bo kvar hemma.

Det är uppenbart att det inte endast är innehållet och resurserna i vården och omsorgen om äldre som är avgörande för hur bra verksamheten är. Avgörande är hur vården och omsorgen är organiserad. Det framkommer tydligt i lägesrapporten. En viktig fråga är bristen i samarbetet mellan den slutna och den öppna vården.

Ingen ska vara inlagd på sjukhus i den slutna vården längre än nödvändigt. När den äldre patienten har vårdats färdigt inom landstinget måste det finnas goda och effektiva kommunikationer med kommunernas öppenvård och hemtjänst för att samordna vården av den äldre. Säkerheten för den enskilde riskeras om det inte finns beredskap i den öppna vården och i hemtjänsten att ta hand om dem som lämnar sluten vård.

Det framgår tydligt av lägesrapporten att mycket återstår att göra när det gäller att uppnå en effektiv samordning mellan landstingens slutna vård och kommunernas öppenvård. Detta är ingen nyhet, det har framkommit tidigare i ett antal olika rapporter. SKPF kräver ansvariga tar intryck av alla rapporterna och gör någonting åt det nu.

Trenden att alltfler äldre multisjuka vårdas hemma istället för på sjukhus och i särskilt boende ställer allt större krav på samordning av insatser. Ökade valmöjligheter av hemtjänst och sjukvård gör det samtidigt svårare att få till stånd nödvändig samverkan för framför allt utsatta grupper. SKPF kräver att kommunerna ska ta sitt ansvar att samordningen så att de äldre ska kunna uppleva en god och trygg vård och omsorg.

Korttidsboendet i kommunerna ansträngs allt mer. Länsstyrelserna rapporterar att korttidsboendet fylls allt mer av personer som väntar på plats i ett permanent särskilt boende. Det långa och ovissa väntandet kan i många fall vara påfrestande, inte bara för den äldre utan även för den anhörige. Dessutom har korttidsboendet lägre standard än vad som lämpar sig för en längre tids boende. SKPF kräver att kommunerna satsar mera på att öka antalet platser i det särskilda boendet.

Färre vårdplatser och kortare vårdtider skapar ett ökat tryck på den öppna vården, hemtjänsten och de anhöriga. Den alltmer ökande egenvården – att de äldre vårdas hemma – skapar sina egna problem. Det gäller gränsdragningen mellan vad som är den enskildes ansvar när någon icke legitimerad personal utan delegering, t.ex. hemtjänstpersonal eller anhörig, sköter vården hemma (egenvård) och vad som är hälso- och sjukpersonalens ansvar. Frågor uppkommer om vem som har tillsynen över vården (Socialstyrelsen om det är en hälso- och sjukvårdsuppgift, länsstyrelsen om det är en uppgift som utförs som bistånd enligt socialtjänstlagen), att egenvård inte omfattas av patientskadeförsäkringen, om avgifter för egenvård tas ut enligt socialtjänstlagen eller om avgifter tas ut för hälso- och sjukvård, där högkostnadsskyddet ingår. Egenvårdsdiskussionerna ska också kopplas till neddragningen av vårdplatser inom den slutna vården. Kommunerna försöker i all större utsträckning styra över vården av äldre till egenvård av kostnadsskäl, vilket drabbar framför allt anhöriga. De får allt större ansvar för allt sjukare äldre och ta konsekvenser av brister och tillkortakommanden i den offentliga vården. SKPF kräver att kommunerna tar ett ökat ansvar för egenvården och avlastar de anhöriga i större utsträckning än idag.

Lägesrapporten tar också upp länsstyrelsernas tillsyn över kommunernas socialtjänst och framför allt riktlinjerna för biståndsbedömningen. Här framkommer en tydlig trend att kommunernas utbud av insatser och inte den enskildes behov, som styr vilket bistånd som beviljas. De äldre får välja från kommunens ”meny” istället för att kommunen försöker anpassa insatserna efter den enskildes behov. SKPF kräver att kommunerna byter utgångspunkt för socialtjänsten från de egna strukturerna till att tillfredsställa individernas egna behov.

Ett annat redan känt problem, som rapporten redovisar, är läkemedelshanteringen för äldre. Det sker en oroväckande utveckling av allt större och högre förskrivning av läkemedel till de äldre, särskilt till dem som bor i särskilt boende. Konsekvenserna är flera. Många äldre plågas i onödan av för mycket läkemedel och alltfler äldre vårdas i sluten vård till följd av biverkningar från för mycket läkemedel. Den ökade läkemedelshanteringen blir även en allt dyrare post i vården. SKPF kräver att ansvariga inom vården av de äldre aktivt tar itu med problemen med läkemedelsmissbruket bland de äldre.

Trots att det är väl känt att äldre drabbas av psykiska besvär i större utsträckning än yngre är den psykiska vården och behandlingen av äldre eftersatt. Psykiska problem hos äldre behandlas huvudsakligen med mediciner och inte med psykologisk behandling. Detta är näst intill diskriminerande mot de äldre. SKPF kräver att ansvariga inom den psykiska vården för äldre förändrar perspektivet bort från läkemedelsbehandling till icke-medicinsk psykisk behandling