Är regleringen orsak till en del av missförhållanden inom äldreomsorgen?

Jag tycker det är rimligt att ställa sig denna fråga. Resursfrågor, som tillgång på utbildade anställda och pengar är givetvis avgörande för kvaliteten inom äldreomsorgen. Om detta talar och skriver vi ständigt så snart ett problem kommer upp på ytan.

Vad som däremot sällan debatteras är om de lagar och föreskrifter som styr verksamheter har någon del i hur verksamheterna fungerar. Frågan är, har alla nya lagar som stiftats gjort verksamheten bättre, eller är lagarna tandlösa? Jag upplever att vi från pensionärsorganisationerna inte varit tillräckligt aktiva med att kräva klara regler för verksamheterna. Det lysande undantaget är en ”pensionärskollega” från SPRF, men så har hon också erfarenhet från tillsynsverksamhet.

Vi kan se av de utvärderingar som Socialstyrelsen gör att det inom vissa områden brister i efterlevnaden av gällande lagar och föreskrifter. Vilka blir konsekvenserna när det uppdagas att det är lite si och så med efterlevnaden på en del ställen? Inte så allvarliga som de borde bli.

Utöver lagar och föreskrifter stöds verksamheterna av fler allmänna råd, riktlinjer och vägledningar. Det görs kartläggningar och nationella handlingsprogram inom flera områden. Jag undrar om alla de kunskaper som finns i dessa dokument tas tillvara och används för att förbättra verksamheten. Och vilka blir konsekvenserna när ett allmänt råd eller en riktlinje inte följs. Knappast några.

Jag tror att de välmenande ambitioner som finns i t ex lagen om värdegrund – med garanti och allt – eller lagen om valfrihet inte bidraget speciellt mycket till en bättre äldreomsorg med högre kvalitet.

För att tillsynsverksamheten inom äldreomsorgen ska vara effektiv måste det finnas lagar och föreskrifter som är tydliga och med klara sanktionsmöjligheter när gällande regler inte följs. Allmänna råd och riktlinjer är nog bra ibland, men föreskrifter är ett vassare vapen.

Sam Sandberg
Förbundsordförande